Smile though your heart is aching
Smile even though its breaking.

Ja, det var visst dags igen. Jag hatar det. Jag hatar att säga hejdå till
min familj. Jag vill inte lämna dem! MEn jag vet ändå att jag måste följa
mina egna val och mål. Men svårt är det, att varje gång jag ser dem
tänka "ta vara på det där leendet, du kommer inte se det på ett långt tag" osv.
Jag saknar dem till och med när jag är här, hur svårt blir det inte då när jag
är i älskade Visby?

När jag sagt godnatt till alla inatt började jag blöda näsblod. Bli inte
chockade det hände förra gången också. Fast denna gång ur båda
närborrarna och det störtade ned, trevligt att läsa va?
Nej, men det blir så när jag är stressad och det är jag verkligen.
Det känns tungt, eftersom att nästa gång jag åker hem är förmodligen
vid JUL, det är TRE månader kvar. TRE lång månader. Jag älskar er så mycket.
Ni betyder allt.

Men jag måste våga vara mig, och följa min egen väg. Och det är
precis det jag gör. Var stola över mig familjen. PUSS  :)